Gläd er med mig, jag var förlorad och nu är jag återfunnen!

Jag är så trött och ledsen idag. Jag hade räknat med att människor skulle bli förvånade och lite skeptiska till att jag nu lever som troende. Men jag hade inte förstått riktigt, ändå. Hur jag varje dag är tvungen att försvara mig för att folk förminskar mig som person. De tror att de bara attackerar min tro när de ifrågasätter, men de attackerar hela min person. Omyndigförklarar mig när de säger saker i stil med att ; ja, haha. Det går snart över. Detta är inget som kommer att hålla i längden. Eller ; ja, för mig får du gärna tro lite om det får dig att må bättre. Helt ok att du använder det som redskap ett tag. Det har folk gjort i alla tider.

Jag har hört så mycket att jag snart borde be om nedsatt hörsel. Människor som står mig nära har försökt att bestämma under vilka former jag ska tro, i stil med att, ja det är väl okej att läsa bibeln ibland, men något mer tolerarar vi inte. Allt som ligger utanför ramarna för vad de tycker är ok är fanatiskt. Jag har gått över gränsen som inte finner det jag söker inom Svenska kyrkan. Nä, rumsren kristendom ska det vara! (Menar inte att på NÅGOT sätt attackera Svenska Kyrkan, försöker bara att make a point och kanske låter lite dramatisk). Jag är tydligen väldigt kontroversiell på ett knäppt sätt nu. I'm just weird, tydligen. Troende inkorrekt. Men när ska det bli trendigt? Det är ju trendigt att vara politiskt inkorrekt idag? När kommer jag på mode? Men det roliga är, att de människor som attackerar mig, är människor som så ofta kritiserar det svenska systemet och den förbannade jantelagen! Men varför vågar ni inte tillämpa det nu? För jag kan faktiskt dra vissa paralleller även om ni kanske inte finner världens direktconnection.

Varför är ni så förbannat rädda för mig? Jag är inte galen, kommer inte att kasta kors på er och förbanna er! Och jag är inte spetälsk! För det är så, människor drar sig undan bara för att de har hört ryktesvägen att jag blivit troende. Jag har inte ens fått chansen att prata med dem in real life. Jag tycker mig vara en ödmjuk person fylld av kärlek och välvilja till min nästa, men nu med ännu mer varor på lagret har jag ingen att ge dem till. Jo, jag rättar mig själv. Jag har min dotter. Min sambo väljer ett liv utan mig om jag ska leva som kristen.

Jag är väldigt ledsen och väldigt sårad. Orkar inte vara stark hela tiden. Orkar inte låtsas som att det är helt i sin ordning när ni vräker ur er saker, bara för att ni inte ska få fler saker att anmärka på. Jag försöker istället att förklara mig och håller varje gång tillbaka tårarna som bränner under ögonlocken. Men idag har liksom bägaren runnit över, och jag vill inte förmedla till min dotter att det på något sätt är Guds fel. För hur lätt vore det inte för ett barn att tänka så? Allt och alla som funnits försvinner nu. Nu när mamma tror på Gud.