Dumma monstertankar och snilleblixtar

Klockan är 8.27 och jag har kommit fram till vissa viktiga beslut gällande mitt liv och hur min resa framåt ska se ut. Jag har hunnit med mycket denna tidiga morgontimma. Jag vaknade och kände mig fullständigt lugn. Och väldigt trygg. Efter ett litet tag kom en massa arga monster på besök och flög omkring i min skalle. Jag blev grinig och kände mig frustrerad och all hopplöshet kom tillbaka. Vem tror jag att jag är egentligen? jag klarar ju ingenting, jag är ingenting. Och så betedde jag mig under en liten stund, en verkligt självuppfyllande profetia.

Min dotter gick till skolan och jag sjönk ihop till en liten gråtande klump på golvet och bannade mig själv för att jag var en så dålig förälder och tänkte att världen skulle må bättre utan mig. Men så fort jag uttalade det högt hände något. Allt kändes plötsligt så skrattretande, skulle dottern och världen må bättre utan mig? vilken knäpp tanke. Den tänker jag inte livnära och betala uppehåll för. Jag bestämde mig för att be. I denna situation var det väldigt svårt eftersom de knäppa monstrerna fortfarande var rätt närvarande, även om inte aktiva. Monstren försökte fortfarande säga på håll att jag var liten, maktlös och evigt betydelslös. Varför be? what good will that do? tror du verkligen att det hjälper? tror du verkligen att du förtänar att bli hjälpt?

Ja, jag blev hjälpt. Snabbt också. Aldrig tidigare har jag fått perspektiv och lugn så fort som denna gång. Det var inte en avancerad bön, mer som ett samtal. Mellan mig och Honom och Han visade mig med en gång att Han fanns där. Finns här. Mitt lugn kom tillbaka och jag känner harmoni igen. Jag kom även fram till ett svar på en fråga jag gått och liksom haft hängande över mig sedan igår. Ett stort beslut vill liksom aldrig bli framtvingat, men alldeles nyss blev allt bara sådär glasklart som det kan bli ibland.

Idag ska jag gå och träffa en finis. Min andliga vägledare skulle vi kunna kalla henne. Tycker om henne. Hon är tryggis.