Ok, och en till bild på det finaste jag har. Hon har börjat på ny skola förresten. Hon stormtrivs! Såhär glad ÄR hon faktiskt när hon är på väg dit!

Ut i offentligheten!

Jag tror inte att jag har berättat det här, men det pågår en församlingsplantering (vineyard) i min stad nu, och gissa, jag är delaktig! Woho! Skriver mer om det på min nya (mer offentliga) blogg.

Här bor jag nu!

Mitt hjärta på väg till hennes nya skola!

Mitt flickrum har nya kuddar och doftar nytt.

Nu vet jag vad det var. (Föregående inlägg) Jag behövde gå igenom en mörk tunnel, och med Jesus hjälp tog jag mig snabbt ur den (han höll mig i sin hand hela färden) och jag såg/ser ljuset ännu starkare nu än tidigare. Jag gråter av tacksamhet och hans kärlek till mig genomsyrar hela min kropp och system.

Jag har ett trasigt flick/kvinnorum inom mig. Ett rum som sedan barnsben blivit vandaliserat och många förövare har varit där inne och plundrat och tagit för sig. Nu har sanningen och ljuset (Jesus) varit där inne i rummet och vädrat. Smärtsamma bilder och känslor kom fram och jag fick gråtande gå igenom garderoben och själv bestämma vad jag ville ha kvar. Vilken spegel väljer jag att granska mig i? vill jag klä min person i ljus eller mörker? Vågar jag (sådär på riktigt) tro att jag är värd att bli älskad av en man så som Han älskar mig? Jag har känt och sett min litenhet och erfarit dess konsekvenser i helger.

Hade tänkt skriva mer om detta, målat upp bilden av hur Jesus vid varje vägskäl sträckt ut sin hand och hur underbart det känns att vara i ljuset och i hans famn. Men såren har nyss plåstras om och flickrummet är nystädat. Jag vågar inte göra annat än att ligga i sängen och känna mig omhändertagen och älskad nu. Omplåstrad och välsignad. Tacksam för nåden. Glad över att jag vid varje vägskäl valde friheten och den sannan kärleken. Tårarna rinner och renar fortfarande. Kommer tillbaka när jag står mer stadigt.

Kärlek.

Little do little I know.

Jag går igenom något väldigt omvälvande nu. Ljust eller mörkt? Helande eller självdestruktivt? Kärlek eller ondska? Only time will tell. (And Jesus)

Här är soundtracket till dagen.

Ostrukturerat prat.

Ja, jag har saknat förmågan att kunna strukturera mina tankar såpass att jag under kvällarna kan skriva ned allt som hänt här. Att strukturera och organisera har blivit något jag ägnat mig åt på jobbet istället. Men nu går det inte så bra längre. Jag trivs inte alls och vaknar varje morgon med magsmärtor och tankar som säger åt mig att lämna, att fly platsen. Detta har jag dock vänt till något som jag tror kommer att stärka mig och min vandring med Gud. Jag har sett mitt sommarjobb som en prövning där mitt tålamod får komma till test. För om jag inte klarar dessa veckor av motstånd, hur ska jag då klara allt annat motstånd jag kommer att möta där "ute på fältet"? Jag tar mitt kall på största allvar. Han visar ju mig mitt liv, fött ur Hans hjärta!

Orsaken till att jag vantrivs är inte mina fina vårdtagare. De älskar jag. Orsaken är inte arbetskompisarna. Orsaken är stressen på jobbet. Stressen som leder till att jag inte längre är kapabel till att ge det bemötande jag vill. Jag ser hur många som jobbat länge faktiskt kommer in i en rytm där de "går in och gör" istället för "gå in och hör". Och det är den strategi som funkar bäst, tydligen. Ett på ytan personligt bemötande.

Jag klarar inte det. Jag älskar människor för mycket. Och nej, jag ser mig inte som förmer än mina medarbetare på något sätt. De är fantastiska människor. Men, de är helt enkelt annorlunda än jag. Och jag vill liksom inte jobba på att förändra mig till något som gör att jag kommer bort ifrån Guds plan. För mig och för mitt liv.

Jag är skör. Jag vet det. Men jag utrustas och lär mig att använda och hantera mina gåvor. Mina egenskaper. Jag får ta emot en del pilar och folk kan försöka kliva över mig, men något har hänt inom mig, för det spelar liksom ingen roll hur många pilar som susar i luften mot mig. Jag har en stark ande boende i min kropp nu, och jag kan sätta upp frälsningens sköld till skydd. Och hur mycket jag än får höra, så träffar inte en enda pil mitt inre. Allt stannar vid mitt fysiska jag.

Mitt fysiska jag. Ja. Den senaste veckan har jag plågats av knäppa stickningar i bröstet och yrsel. (Och migränen då.) Jag har förstått att detta är stressrelaterat, men liksom inte haft råd att göra något åt det. På något sätt. Sedan separationen har ekonomin varit körd i botten. Jag bor i en underbart fin lägenhet mitt i staden men har inte råd att inreda. Inte kunnat erbjuda mycket materiellt alls i min dotters liv. Men, saken är den att jag inte är materialistisk alls. Jag tar till och med avstånd ifrån mycket jag faktiskt kan införskaffa, för att jag har allt för många gånger sett vad det föder. (Och Gud har sagt till mig att om man är rik i hjärtat blir man aldrig fattig). Men det jag behöver och vill skaffa är liksom det grundläggande. Jag har i nuläget inte ens ett köksbord.

Både jag och min dotter lever i total frid sedan vi mötte Jesus. För ja, hon är också vän med honom nu. Vi är lyckliga och har båda blivit helade från våra själsliga sår. Och även en del annat. Var vill jag komma? Ja, jag vet inte. Jag skriver osammanhängande mest för att få skriva. Är hemma från jobb idag pga min fysiska varelse. Känner mig som en stor defekt. Fick en bild av Gud igår som liksom berättade en del om hur allt står till. Det är första gången jag fått en uppmaning av honom på detta sätt. Men egentligen är det väl självklart, han älskar oss, han tar hand om oss, han vill se oss friska. Och att samla rikedomar här på jorden ligger ju egentligen inte alls i mitt intresse, så jag får klara mig utan dessa dagars pengar. Jag kommer ändå att kunna köpa mitt köksbord snart.

Jag är lycklig.

Ska vila nu.

Playing the instruments

Oj. Det var ett tag sedan jag skrev nu. Otroligt mycket har hänt, fast ändå inte. Men jag har varit (och är) väldigt, väldigt trött. Jobbat varje dag föregående vecka. Och igår var det från tidig morgon till sen kväll. Jag fylls på av Gud för var dag som går, jag utvecklas och lär mig att spela på instrumenten Han lägger i mina händer. Underbart att älska, att se på mina medmänniskor med Hans ögon.

Skriver mer en annan dag, nu ska jag slänga mig i soffan och knapra pistagenötter.

So long!