Jesus is my homeboy

Att analysera sönder saker är inte av godo, det har jag fått erfara. Men är analys liktydigt med att tvivla? Det är det ju inte, orden har helt olika innebörd, men i min värld krockar dessa begrepp och dess tillhörande känslor. Antar och tror att detta är ett resultat av att man alltid saknat den här inre kompassen, att den togs ifrån en i liten ålder. Det jag känner och tänker är inte viktigt. Min sanning fick liksom aldrig finnas. Detta är inte ett försök att offerförklara mig på något sätt. Men vissa dagar blir jag en tvivlare, jag tvivlar på allt. Som en destruktiv kraft som bara vill omsluta mig, och jag är tydligen inte tillräckligt stark för att stå emot lockelsen. Det är så välbekant. Tryggt i all otrygghet. Det enda mina tvivel kan erbjuda är otrygghet.

Idag har jag analyserat sönder mig själv. Forskat kring religionspsykologi och mått dåligt över mängder artiklar som psykiatriker skrivit om andlighet och religion. Jag har fokuserat på rädsla idag, rädsla har varit temat. Kommer de saker jag planerat att bli av? är de menade att bli av? om jag blir guidad åt ett annat håll, kommer jag att följa? Och är det Guds röst jag hör, eller är det som det sägs i Freudianska termer, mitt överjag? Tja, grubbel och tandgnisslan och jag önskar ofta att jag bara kunde "go with the flow". Typ. Jag har i alla fall kommit fram till rätt mycket, jag kommer till en gräns när jag mår fysiskt illa av alla tvivel och fokusering på hinder att jag stoppar mig själv. Då kommer min visdom. Då tänker jag inte in svaren, utan känner in dem.

Gällande min kristna tro har jag idag tvivlat mig fram till en starkare övertygelse. (Fråga mig inte hur det är möjligt, jag vet bara hur jag känner nu, och hur jag kände för en timma sedan.) Jag vill verkligen inte vara en sådan som tvivlar, jag har liksom ett val här, antingen tvivlar jag på allt, i all oändlighet, eller så slutar jag att intellektualisera och följer stigen som får mig att må bra. Och jag mår som bäst när jag vilar i Guds famn. När hans vishet i den helige ande får överskölja mig, när jag hör hans röst säga att jag är fin och underbar, precis så som han skapade mig, när jag hör honom säga att han är en stolt far. För jo, jag vet ju när det är hans röst jag hör, för jag vet hur min låter. Min diskuterar, debatterar, ifrågasätter. Det gör inte Guds röst. Och jag kan få svar på frågor på ett helt nytt sätt. Det är inte min röst. Tror man så vet man.

Jag har dragit slutsatsen att jag så länge blivit förtryckt att jag nu blivit expert på att förtrycka mig själv. Och när jag nu funnit Jesus och vi blivit så bra polare, så börjar alla dessa monster att svettas, förtryckarmonstren. Ge er iväg, säger Jesus och liksom svingar sitt kors för att få dem att lägga benen på sina ryggar och springa. (För de är fega). Och visst är dem på väg att förintas, men det är lite som att de vill ha sig en ordentlig sista match före de sticker. Har hon verkligen förändrats? ska vi testa henne lite? de har trivts så bra i mitt system att de liksom vill testa allt före de viker hädan. Och de gjorde de sannerligen idag, vek hädan. Men det har varit en svettig match, no doubt about it. Men vad som räknas är nog resultatet, och guess what, jag vann! (1000 - 2 till mig!) Redo för en dusch nu. Den 21.a April är dagen för mitt dop. I really can't wait!

Länkar ännu en gång till denna fantastiska video! Se den HÄR!