Frid och välgång!

Ibland funderar jag kring hur jag skulle reagerat, om jag som ofrälst själv fått en vän som gick igenom denna supertransformation som jag nu gjort. Skulle jag dra mig lite undan av rädsla för att denna vän nu kanske har som lifemission att få mig frälst? kommer hon nu att prata om Jesus Kristus i var och varannan mening med det där konstiga i blicken, som man har sett att så många troende har. De ser nästan höga ut. Och vad ska man tro, om allt fantastiskt de säger sig ha mött? De där troende. Vetenskap har ju försökt att bevisa att enbart tro, kan göra stora saker med en människa. Till det yttre och inre. Tror jag mig bli helad, så blir jag nog helad. Och ja, till slut hör man nog röster med. Så måste det vara.

Det resonemanget skulle jag nog fastnat vid. Lite psykologiska termer och filosofiska tankar om människans sökande och längtande natur, ja. Sedan hade jag nog låtit min vän pratat på om hennes/hans fantastiska nya livsöde, men med dessa tankar i bakhuvudet. Jag är glad att du är glad, skulle jag nog förmedla. Det tror jag.

Men som frälst? Hur kan jag förklara och lägga vittnesbörd om allt fantastiskt jag upplevt? Berätta att det inte alls handlar om någon halvpsykos? Jag hade som sagt också valt bortförklaringar före jag blev troende. Häftiga upplevelser, absolut. Men Gud? Hmm. Nä, den vet jag inte om jag köper.

Hur kan jag lägga den fantastiska vittnesbörden framför er så att ni ser, på verkligt ser, vad jag pratar om? Och varför jag vill att ni ska se, på verkligt se, vad jag pratar om? Jo, mina vänner. Det är, för att jag önskar var och varenda människa på denna jord en chans till dessa underbara mirakelupplevelser! (ja, nästan alla. Jag är inte fullkomlig och älskar faktiskt inte exakt alla). Jag har blivit fri från så många destruktiva tankar, begär och mönster bara genom att ta emot Jesus i mitt hjärta och mitt liv. Och det är sanningen. Vissa begär och vissa krämpor var helt och hållet borta över en natt. Och vet ni, varje gång jag ber Gud om något, så får jag bönesvar. Det visar sig ibland inte med en gång. Ibland tar det en vecka, ibland tar det tio minuter. Men, han svarar alltid! Precis som du skulle göra om ditt barn kom och bad dig om något! Om din son eller dotter kommer till dig och ber om en supermegasizeklubba före maten, skulle du kanske säga att näe, efter lite eftertanke. Klubbor innehåller på tok för mycket socker, och jag är rädd om mitt barn och vill inte förstöra honom. Och dessutom så blir hans aptit på det verkliga, den stora måltiden då förstörd. Eller hur? Du skulle istället kanske gå med på att ge honom eller henne en liten klubba, och efter måltiden! Eller? Ni hänger med i jämförelsen.

Och precis så är det med Gud! Han älskar alla sina barn, så gränslöst, och vill inget hellre än att fylla deras/våra hjärtan med frid. Att mätta oss på allt vi törstar efter. Men rätt ofta (som vilken förälder som helst!) så ger han oss det Han ser att vi behöver. Inte det Vi tror att vi behöver.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet, jag skulle behöva bena ut lite mer begrepp. Jag har mycket jag vill ta upp, för nu känns det mer som att jag drar av slöjan och visar er ett ansikte. Men jag har ännu inte förklarat hur varje fåra fått sin plats vid just det stället den är placerad. Så jag säger, må Guds frid vara med er tills vi ses igen!

På återseende! (I'm leaving you with some wonderful tunes). Och vet ni, jag har fjärilar i magen. Gud har återigen skickat en stor present till mig.