”Lyckliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.” (Mt 5:11-12)
Att vara salt och ljus är i många stycken en otacksam uppgift. Många vill inte ha någon som stör den rådande ordningen så mycket som Jesus och hans lärlingar. Folk blir förbannade och förföljelsen kommer som ett brev på posten. I Matteus återkommer varningarna för förföljelse: ”Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolarna och piska er i sina synagogor […] en bror ska skicka sin bror i döden, en far sitt barn […] ni ska bli hatade av alla […] Om man har kallat husets ledare för Beelsebul, kan då hans husfolk vänta sig något bättre? (Mt 10:17-25. Se också 11:18-19, 13:21, 16:24-25, 20:17-19, 24:9 mfl) Förföljelse är ett av fiendens sätt att göra motstånd mot Messias. Historiskt så finns det taktiker som varit mer framgångsrika, inte minst att kväva budskapet med ”rikedomens lockelser och världsliga bekymmer” (Mt 13:22) (don´t tell…). Ändå envisas makterna med att använda förföljelse-vapnet. Kanske för att det är effektivt om det kombineras med lockelsen till anpassning.
Många gånger har jag hört kristna ledare uppmana oss att tacka Gud för att vi lever i ett ”fritt” land där vi inte behöver vara oroliga för förföljelse. Jag tror detta är en fatal missuppfattning. Jesus och apostlarna framställer motståndet som en ofrånkomlig följd av att man vandrar Guds väg. Alla våra främsta föredömen i tron utsattes för motstånd. ”Lyckliga är ni när för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av glädje, för er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna. […] Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.” (Lk 6:22-26) Paulus listor i 2 Kor på bedrövelser i sin kamp för Budskapet är inte att leka med (kap 4, 6, 11) och i 2 Tim 2:12 framställs förföljelsen som ett löfte till varje sant troende: ”Så kommer var och en som vill leva gudsrespekterande i Messias Jesus att förföljas”. Korset är symbolen för dom gudsfientliga myndigheternas attack på Guds budskap och Guds kärlek. Och alla är vi kallade att ta på oss vårt kors. Men om vi inte pressas och attackeras av omgivningen i allmänhet och myndigheterna i synnerhet? Är det då så att världen har blivit bättre, Odjuret gått i ide och Anklagaren i pension, eller är det vi som har somnat och inte längre följer Messias?
Det finns olika grad av motstånd. När jag började med "Jesusbreven" så dök plötsligt falska anklagelser och förolämpningar ner i min inkorg, även från goda vänner. Jag var, sa man, en sekterist, en fanatiker, en splittrare - världsfrånvänd, kärlekslös och dömande. Men detta kan knappast kallas förföljelse, det är en mild (men ofta smärtsam) form av motstånd. Lite värre är det när vänner markerar avstånd på grund av det budskap man sprider, något jag också varit med om. Ännu mer konkret blir det när man utestängs eller förklaras som ovälkommen i olika sammanhang. Men detta är heller knappast ”förföljelse”, om det inte sker systematiskt. Förföljelse är det däremot när man misshandlas fysiskt eller överlämnas till dom världsliga myndigheterna för bestraffning. Den grövsta förföljelsen är förstås den som innefattar tortyr eller som leder till döden för en själv eller (värre) ens anhöriga.
Jag menar att de som tillsammans vill följa Jesus och hålla fast vid alla hans instruktioner, kan vara säkra på att möta motstånd och förföljelse i någon av ovanstående former. På riktigt. Och detta är verkligen en genuin påfrestning, det är inte alls speciellt glamoröst. Det finns en överhängande risk att denna utsatthet leder oss antingen till feghet eller till hårdhet. Men vi måste vara modiga, älska våra fiender och utveckla en ödmjuk karaktär. Därför vill jag ge följande råd, till mig och andra:
-Lyssna alltid till dina kritiker. Påminn dig själv och andra om att dom kan ha rätt och du ha fel. När du inte orkar lyssna mer, säg då till, men förklara varför och be om att få återkomma när du orkar. Var inte stolt utan omvänd dig när du blir överbevisad om att du haft fel och behåll alltid en inställning av öppenhet och respekt för dina fiender. Snar att lyssna, sen att tala (Jak 1). Kom ihåg att någon som använder förolämpningar ändå kan ha rätt i sak och att man ibland kan ha delvis rätt och delvis fel. Sök dialog, fred och försoning.
-Kom ihåg att människor är slavar under Makterna (Ef 2:1-). Många är förblindade och bundna och kan inte ta emot budskapet. Människor är förtryckta snarare än onda.
-Många blir arga och obehärskade för att dom känner sig hotade. Att ifrågasätta kyrkan, makten, våldet, mammonismen osv är att rikta ett angrepp mot det som många upplever är själva tillvarons fundament och centrala delar av deras identitet. Många upplever därför inbjudan till efterföljelse, hur milt den en framställs, som en hatisk frontalattack på deras person. ”Du dömer mig, hatar mig och vill döda mig”, är känslor man kan få när man utmanas till uppbrott, omvändelse och lärlingaskap. Detta behöver vi ha förståelse för och ändå kunna fortsätta se på folk med kärlek (Mt 19). Omvändelse är faktiskt också en slags döds-process. Människors angrepp är oftast inte ett uttryck för illvilja eller ondska, utan är en försvarsmekanism.
-Gud har sin väg och sin tid med varje människa. Vi får inte pressa människor och forcera dom in i efterföljelse. Kraftigt motstånd behöver inte vara ett tecken på slutenhet, ofta är det snarare tvärtom. Vi behöver vara tålmodiga och släppa människor till Gud.
-Vi bör inte söka förföljelse. Många goda exempel har faktiskt gjort just detta och en del menar att Jesus gjorde detta när han sökte sig till Jerusalem. Men jag menar att vi bör sträva efter fred med alla och att vi bör följa Andens ledning i vårt arbete för Guds kommande rike. Det är därför helt ok att fly i vissa situationer istället för att söka konfrontation, så länge man är ärlig.
/Jonas Lundström
0 kommentarer:
Skicka en kommentar