Jag växer och knakar!

Jag vaknade så otroligt glad! Ditt samtal älskade vän, gjorde allt varmt. Hela jag kändes som en sockrad, söt och varm soppa inombords.

Det jag glädjer mig för idag, är inte detsamma som för ett år sedan. Det jag glädjer mig för idag, påverkar mig till den grad att jag växer för varje glädjeämne. Stort eller litet. Det är som att varje gång jag upplever uppriktig glädje, liten eller stor, så fastnar den i mitt inre. Som en liten fin och rosa post it lapp så sätter den sig och gör sig ofta påmind. Men den skaver aldrig, aldrig någonsin. Men den uppmanar och påminner, låter mig växa och väckas.

Tavlan målas ständigt, det tillförs nya färger och vidgade perspektiv. Jesus talar. Han berättar och undervisar, och jag målar. Jag tar mina penslar och målar världen. Jag färglägger min person och jobbar på att ständigt hitta rätt färger. Fyller på med det jag får. Och allt gott får jag från Honom idag. (Jeansen på Cubus som får min stjärt att se så snygg ut är plötsligt inte lika intressanta.)

Igår på jobbet fylldes jag på med nya färger. Jag fick så många kramar och leenden ifrån mina vårdtagare att himlen upplevdes väldigt nära, på vägen hem. Hela världen doftade bubbelgum med hallonsmak och jag log stort trots mina värkande fötter. Fullkomligt underbara ting som kan hända, om man tillåter det. Jag vet att mängder av människor inte tycker att jag passar in i deras ramar, i deras tavla. Det upplever jag nästan varje dag, men det gör mig faktiskt inte längre något. Jag vet att jag är kallad till att älska, men jag kan för den sakens skull inte kräva att alla älskar mig. Och jag ber inte dig om tillåtelse att få älska dig, det gör jag ändå. Take it or leave it. Det är så synd, att man upplevs som mer avvikande idag när man älskar, än när man hatar. Visst är det synd.

Och snälla, gå in här och läs om Marcus Olsson. En Marcus som strider för Gud. He is so cool, man. Och honom ska jag lyssna på imorgon! Woho!