Mitt flickrum har nya kuddar och doftar nytt.

Nu vet jag vad det var. (Föregående inlägg) Jag behövde gå igenom en mörk tunnel, och med Jesus hjälp tog jag mig snabbt ur den (han höll mig i sin hand hela färden) och jag såg/ser ljuset ännu starkare nu än tidigare. Jag gråter av tacksamhet och hans kärlek till mig genomsyrar hela min kropp och system.

Jag har ett trasigt flick/kvinnorum inom mig. Ett rum som sedan barnsben blivit vandaliserat och många förövare har varit där inne och plundrat och tagit för sig. Nu har sanningen och ljuset (Jesus) varit där inne i rummet och vädrat. Smärtsamma bilder och känslor kom fram och jag fick gråtande gå igenom garderoben och själv bestämma vad jag ville ha kvar. Vilken spegel väljer jag att granska mig i? vill jag klä min person i ljus eller mörker? Vågar jag (sådär på riktigt) tro att jag är värd att bli älskad av en man så som Han älskar mig? Jag har känt och sett min litenhet och erfarit dess konsekvenser i helger.

Hade tänkt skriva mer om detta, målat upp bilden av hur Jesus vid varje vägskäl sträckt ut sin hand och hur underbart det känns att vara i ljuset och i hans famn. Men såren har nyss plåstras om och flickrummet är nystädat. Jag vågar inte göra annat än att ligga i sängen och känna mig omhändertagen och älskad nu. Omplåstrad och välsignad. Tacksam för nåden. Glad över att jag vid varje vägskäl valde friheten och den sannan kärleken. Tårarna rinner och renar fortfarande. Kommer tillbaka när jag står mer stadigt.

Kärlek.